De senaste dagarna har jag funderat över vad som är viktigt i livet. Hur vi prioriterar och hur vi tänker.
Jag tänker på två personer i min närhet. En som levt på den ekonomiska gränsen hela sitt liv och på grund av en annans persons olycka plötsligt fick betydligt mer i plånboken. Som släppt allt vad familj heter och bara prioriterar livets goda och gör det andan faller på. Som inte delar med sig, utan håller hårt i de pengar som finns.
En som arbetat hårt, väldigt hårt och gjort sig själv till mångmiljonär. Som delar med sig. Men fortfarande tänker sig prioritera sig själv och göra det stunden faller på utan måsten och krav.
Jag undrar vad man funderar när man sitter där på hemmet och ingen hälsar på. Är det alla dagar man la på sig själv man drömmer tillbaka till? Eller ångrar man all tid man inte la eller spenderade med andra?
Jag har brev min mamma skrev som döende, hur hon beskrev just det här, att hon ångrade all tid hon inte lagt på sina barn och barnbarn. Funnits där. Umgåtts. Bara varit!
Jag tror det liv vi lever idag, med mer pengar, mer möjligheter att göra andra saker ÄN att umgås. Och det skrämmer mig!
