Jag växte upp i ett hem där socker och fett var något förbjudet. Jag växte upp på väldigt ren mat utan varesig fett eller grädde, grönsakssoppa, brunsås gjord på lättmjölk hemmalagad lingonsylt/äppelmos med minimalt med socker och kakor/bullar endast vid födelsedagar. Saft bestod av hemmagjord sockerfri svartvinbärssaft.
Eftersom jag tränade 4 dagar i veckan på ganska hög nivå var mitt energibehov högre än vad maten innehöll. Det gjorde att jag började smygäta. Jag snodde kakor från frysen, som jag åt snabbt i mitt rum frysta. Varje minut ensam i huset gick åt till att hitta något att äta. Allt från knäckebröd till okokt spagetti till kvarglömda sockerbitar i finporslinet.
När jag flyttade hemifrån eskalerade mitt matintag enormt, i princip alla mina pengar gick åt till mat. Jag kunde gå och handla mängder av mat varje dag som jag knappt orkade gå hem med igen. Jag planerade mina måltider noggrant och när sista tuggan var nere så började jag sukta efter nästa måltid eller gottis.
Jag åt till sent på kvällen, jag kunde till och med gå upp ur sängen vid 23 om jag inte kunde sova, steka en tjockkorv, lägga i ett bröd, ösa på mängder av ketchup och senap och en skvätt rostad lök och avnjuta i sängen. Eller steka pyttipanna hälla på ost & worchestersås.
Efter 6 månader och +10 kg så flyttade jag utomlands 6 månader. Till ett land med rätt äcklig mat och långa avstånd vilket gjorde att jag gick flera timmar om dagen & endast åt ris, pasta, grönsaker och frukt.
På ett år hade jag gått upp och sedan gått ned 10 kg.
Det var under det året jag insåg att jag hade en störd syn på mat. Det är något jag jobbar med fortfarande.
Idag kan jag hantera mitt matintag bättre, jag klarar inte längre att äta en hel 300g chips påse + 0,5 kg lösgodis på samma kväll och har insett att jag inte blir lyckligare utav det heller.
Men jag behöver fortfarande jobba med min förmåga att trösta, belöna och fira med mat!